Bergen här ser precis ut som man föreställde sig berg som barn. Eller iallafall som man ritade dem och hur dom såg ut i en stockholms-förortsunges fantasi. En triangel med en mindre triangel i toppen. Den stora triangeln grå och den lilla vit som snö.
Det ser ut som på låtsats här och jag har flera kvällar suttit och kollat på solnedgången och försökt bli berörd, men ingenting händer. Jag känner fortfarande ingenting. Jag som kan bli helt pirrig av att solen ligger på ett visst sätt mot höghusen ute i hägerstenssåsen så alla fönster ser ut som delar i en discokula eller rörd av hur nybrokajen glittrar påväg hem från jobbet med cykeln.
Här sitter jag och försöker se bergen, försöker lära känna dem. Men de släpper inte in mig. Kanske känner de av min tvekan?
Det är som en riktigt snygg person som visar sig bara kunna prata passionerat om proteinpulver. Det är som ett hem som är rent och fint och vitt och grått, men har någon skrattat där inne? Spillt vin på mattan? Kyssts? Gråtit? Somnat på soffan?
Jag vet inte.
Jag kommer nog aldrig att få veta.
Wine whines 
Lämna en kommentar